-Sverige älskar mallar! Mallar som kan rymma det mesta på korsan och tvärsan, mallar som upprättas för rationella åtgärder och slutsatser -skit samma vad det gäller. Lagar, förordningar, styrdokument, kvalitetsdokument, mål, delmål -för allt detta finns det mallar. Det kommer säkert att kunna finnas ännu mer av den sorten eftersom företagandet i konsten att fabricera mallar blomstrar. I det internetska tidevarvet är det ju dessutom lätt att ladda ner, att snabbkopiera grannens eller konkurrentens mallar så att man sparar tid på att skapa något eget.

Nu har Skolverket efter tre års observationer kunnat konstatera att just mallar och modeller kanske inte alltid gagnar elever som mobbas eller kränks på annat sätt i skolan. Nu uppmanas därför skolvärlden att tänka om. På tiden, kan man tycka.

För hur kan det komma sig att skolledare överlåtit hanteringen av svåra missförhållanden mellan människor på den arbetsplats som han/hon ansvarar för till en grupp anställda som i många fall direkt saknar kunskap i konflikthantering, så kallade antimobbningsteam. Till vuxna som  i bästa fall har läst skolans egen likabehandlingsplan och som i största allmänhet vill väl. Till vuxna som är teoretiskt orienterade i trygghetsfrågor men som själva tillåter sig att uppträda kränkande mot sina elever. Till vuxna som åtar sig uppdraget att ingå i ett antimobbningsteam för att det kan generera någon extra hundring vid löneförhandlingarna. Till vuxna som skulle vilja ge av sin tid för nära samtal med elever och föräldrar, men som av kollegor och skolledningar kan ses som alltför nitiska och ambitiösa. -Måste man verkligen se allt? hörde jag vid ett tillfälle en skolledarkollega undra. En replik som ger klartecken till att blunda.

Det kan ju finnas en risk med att överlåta utredande, åtgärdande, dokumenterande åt en grupp personer med mycket varierande syn på sitt uppdrag i  antimobbningsteamet. Att som chef på arbetsplatsen inte ha förstahandsinformation om allvarliga missförhållanden kan ju dessutom komma att svida i verksamhetsbudgeten -för den som är huvudman för verksamheten. Kränkta elever kan ju numera få skadestånd för det lidande de utsatts för. Och det är skolan som ska kunna bevisa att man gjort allt för att utreda och åtgärda det inträffade.

-Shit! kan man tänka när sådana här trista händelser drar iväg till Barn- och elevombudsmannen, till media…  Och dubbelt trist kan det ju bli om den utsatta eleven (som kanske dessutom har syskon i samma skola) väljer att byta skola. Då går ju skolpengen åt fanders också.  Och huvudmannen kan ju bli lack på skolledningen som i god tro hänvisat en av de viktigaste arbetsmiljöfrågorna (elevernas trygghet och säkerhet) till en grupp anställda, som i många fall helt saknar samtalskompetens och kompetens i konflikthantering. Måhända har de så gott de kunnat fyllt i de mallar som producerats för att kunna dokumentera åtgärder inför en eventuell skolinspektion, medan skolans arbetsmiljö fortfarande är nedsmittad med taskigt psykosocialt beteende. Det kan bli mycket papper det…

Den skolledare som vill hyfsa och stimulera till ett gott arbetsklimat för både elever och anställda, är naturligtvis den som allra först tar tag i en situation där någon kränks. Oavsett vem. Den skolledare som vill föregå med gott exempel för sina anställda tar tid för samtal, samtal, samtal… Många möten med inblandade tills samtliga är nöjda med lösningen. Visst tar det tid och visst kan många mallar bli liggande oifyllda. Men det kan ju räcka med att samtalen dokumenteras och att det rationella tänkandet kan beredas möjlighet att djupna. Det handlar ju trots allt om tillit, självkänsla, självförtroende för våra elever och om skolpengen och obehövliga skadestånd för arbetsgivaren/huvudmannen. I värsta fall betraktas elever endast som skolpeng i en budgetprognos.

Skola i världsklass?

undrar hon elakt.

När jag började arbeta inom skolan kom jag att förundras över begreppet rastvakt och rastvaktsschema för tjänstgörande personal  där. Överkänsligt kanske, men så var det. Och så är det än idag. Jag lider nämligen av tron att språket påverkar attityder. Ska man vakta något är det för att det inte ska försvinna eller för att konflikter riskerar att få sitt utlopp under okontrollerade former. Man är satt att förhindra något. Inom sjukvården heter det att vaka. Bara ett ”t” som skiljer. Att vaka över någon eller något är att i det sammanhanget se till att ytterligare skada eller försämring inte tillstöter.

Så när man talar om rastvakt i skolan -är det då i första hand att förhindra att någon försvinner eller att bråk ska uppstå? Vilka förväntningar har de vuxna i så fall på elevernas arbetsplats?
Eller handlar den schemalagda vuxentjänstgöringen på elevernas raster om att vaka -rastvak- över deras fysiska och psykosociala tillstånd? Vad finns i så fall av olösta problem på elevernas arbetsplats?

På sina håll har man bytt ut ordet rastvakt mot rastvärd. Och visst låter det mycket mer inbjudande! Det låter som om de vuxna ska bjuda eleverna på något, som ett vuxet värdskap i umgänget med eleverna utanför undervisningssituationen. Frågan är bara i vilken grad detta värdskap kommer till uttryck. Och framför allt: har vuxna inställningen att delta på rasterna med eleverna eller ser det sin utomhustjänstgöring som ett nödvändigt ont, eftersom de istället själva skulle kunna få lite extrarast vuxna emellan?

Jag föreställer mig att det inre arbetet, det som sker i klassrummen och på fritidshemmen, är det som avgör hur eleverna uppträder gentemot varandra på rasterna.  Jag föreställer mig också att den samsyn som råder på en skola avgör hur de vuxna ser på sin betydelse för eleverna både inne och ute. Inget nytt naturligtvis, självklart för alla. Det står ju i de flesta skolors värdegrundsdokument. Men just därför: borde vi inte snart kunna byta ut ordet rastvakt mot något som mer motsvarar det som vuxna faktiskt gör tillsammans med sina elever på rasterna?
Dags att prata vuxenattityder?

Om det nu är på detta viset frestas jag att göra en fantasifull jämförelse med arbetet på en teaterscen med utgångspunkt i Skolinspektionens synpunkter på de granskade skolornas aktörer.

Man skulle då kunna föreställa sig att eleverna motsvaras av publiken, de som kommit för att ta del av pjäsens budskap. Tyvärr kommer det att visa sig att publiken inte får någon valuta för sin närvaro i salongen eftersom aktörerna på scenen inte vet vad de ska säga. Flera av dem går omkring med olika manus och försöker läsa innantill, men alla är på olika sidor. Teaterdirektören har piskan över sig att gå iland med premiären till ett visst datum. Hela reklamapparaten är igång, lokalhyran ska gå ihop och biljettintäkterna är nödvändiga för att inte pjäsen ska läggas ner direkt efter första föreställningen. Regissören sliter sitt hår, eftersom uppdraget sitter löst om produktionen inte blir succé. Eftersom aktörerna sinsemellan inte är överens om vilket manus som ska gälla -trots teaterdirektörens klara besked när de valdes till just denna produktion- försöker regissören i det längsta att motivera, inspirera och specialcoacha sina aktörer -dock utan att lyckas. Premiärdatum närmar sig och hela produktionen har fått anpassas till aktörernas uppfattning om hur pjäsen ska utformas. Några följer pjäsmanus, en del har bara kommit över några lösryckta sidor och nöjer sig därför med en en enstaka replik eller gest. Ytterligare några väljer improvisation på egna villkor eller stand up komedi. Regissören försöker att intala både sig själv och teaterdirektören att detta kanske inte är fullt så tokigt egentligen. Det kan nog ses som ett intressant experiment.

Premiär alltså.
Ridå upp.
Publik som först anstränger sig att förstå, men som så småningom börjar prata med varandra, plockar upp sina mobiler för samtal eller sms, tar upp sina bärbara datorer och spelar lite spel…
Några lämnar salongen medan majoriteten sitter kvar. Man har ju ändå betalat.

På scenen har aktörerna höjt rösterna till maxnivå då surret i salongen tilltagit. Då de trots detta inte lyckats fånga publikintresset, så har det gamla tricket att istället sänka rösterna ersatt tordönsstämmorna. Fortfarande inget gensvar från publiken, som nu börjar längta hem till tv-hörnan istället. Det är här som halva ensemblen tyst tågar ut från scenen och lämnar sina kollegor att ro kvällen iland. Sufflösen gav upp redan efter tio minuter och gick till hamburgerrestaurangen.

Recensionerna på kultursidorna blev inte nådiga, rent av skoningslösa. Förståsigpåarna ansåg inte att teaterexperimentet höll tillräckligt hög klass ens för att vara experiment. Vidare beklagade man att publiken inte fick valuta för sina pengar. Några recensenter krävde teaterdirektörens avgång medan ytterligare någon förslog att teatern som kulturform skulle dödförklaras om denna produktion tilläts framföra en enda föreställning till.

I teaterrummet blir allt övertydligt: den upphöjda scenen, de utvalda aktörernas rollkostymer, handlingens attraktionskraft eller brist på begriplighet, det starka strålkastarljuset och publikens förväntningar. Här gäller det att fånga, att fängsla sin publik för att den ska vilja komma tillbaka. Så hårt kan det vara i kulturbranschen.

Tur att detta inte skulle kunna hända i skolan.

Det inträffar när man i förskolan eller skolan blir ombedd att leverera en dramaövning som skulle kunna få barnen att slappna av, koncentrera sig, ta hänsyn till varandra, etc. Det som har slagit mig är att en del pedagoger som gärna vill använda dramaövningar ”för barnens/elevernas skull” i allmänhet ställer sig själva utanför önskade övningar. Jag menar, de önskar dem nedskrivna och förklarade, helst med ett möjligt facit och en sorts halvgaranti för att att syftet med dem ska förändra gruppen eller enskilda individer. Övningarna blir till ett tillfälligt inslag under t ex de populära ”vänskapsveckor” som brukar kunna inleda det  nya läsåret i många förskolor och skolor, den vecka då barnen ska beredas möjlighet att få upptäcka hur de blir bra kompisar. Dramaövningarna används ibland också som ett sorts tillfälligt läromedel -komplement till regelträning och värdegrundsarbete- där de förväntas fungera som något sorts ”extrablad” till övriga läromedel. Det är uppenbart så att det idag finns en tilltro till drama som upplevelsepedagogiskt läromedel men att lärare och förskollärare kan sakna det egna pedagogiska förhållningssättet när de vill använda sig av drama. Därför brukar jag, när jag blir ombedd att leverera dramaövningar, fråga pedagogerna vilken upptäckt de själva vill göra utifrån detta sätt att arbeta. Att metodiken ju är intimt förknippad med förhållningssättet. Då brukar det uppstå livliga diskussioner om just de vuxnas förhållningssätt, om arbetsmetoder, om forskningsresultat och friskoleprofiler. Även om det är relativt tunnsått med utbildade dramapedagoger i skolans värld, så finns en sorts tillit till dramapedagogiken. Kanske hänger det ihop med att behovet av fysisk, social kommunikation blir alltmer uppenbar i den växande IT-baserade undervisningen? Kanske behöver vuxna och barn ett forum för närhet till varandra där kommunikation på många olika plan får möjlighet att utvecklas?

När jag fortsättningsvis får frågan ”har du nå´n bra dramaövning?” så blir min motfråga naturligtvis:

- Vad skulle du vilja lära dig av den, i så fall?

Med mamma eller pappa i ett fast handgrepp bär det av till förskoleklassen, den skolförberedande ”6-årsgruppen”. Kortare inskolningsbesök är redan avklarade, så nu gäller det ordinarie schemat. Ryggsäcksinnehavarna har redan i god tid fått förbereda sig på att de nu är ”stora”, eftersom de ska börja i skolan. Mamma och/eller pappa har också förberett sig på allt det nya som ska stunda för det första skolbarnet. Välinformerade, välorienterade delar de sina barns förväntningar. På frågan vad de önskar för sina barn i skolan blir inte svaret i första hand måluppfyllelse i kärnämnena, individuella utvecklingsplaner eller betyg och kursplaner. Inte oväntat svarar de istället att de önskar att deras barn ska trivas, få kompisar, bli sedda och bekräftade av de vuxna. Och att slippa bli mobbade. Det är deras första barn som nu gör entré i det obligatoriska utbildningssystemet. Det är en viktig händelse som ska bära många år framåt.

- Visst är det jätteviktigt med kontakten med skolan och att mitt barn hänger med i undervisningen. Men det vore ju inget vidare om han tappade lusten att gå dit, säger en pappa som ansluter till samma busshållplats där jag står.

Och man kan ju inte annat än att hålla med.

I programmet redogjordes också för den politiska inställningen till fler idrottstimmar, så som partierna deklarerade sin inställning inför förra valet. Då stod överviktsproblematiken bland barn och unga i fokus på ett helt annat sätt än idag. Frågan tycks vara glömd, eller åtminstone något eftersatt. Men en ny skollag ska vi få. Den talar bl a om trygghet.

En reflektion som jag själv gör som gammal skolledare, är att det många gånger är duktiga elever -men samtidigt elever som känner sig obekväma med sina kroppar av olika anledningar- som väljer att smita från idrotten på grund av den utsatta situation som kan uppstå i ett omklädningsrum. De yngsta barnen, som inte har några direkta smitvägar att ta till, tvingas inte sällan att bita ihop och stå ut med kränkningar eller slåss för sin värdighet. En del skolor förstärker till och med extra vuxenresurs just för att bevaka stämningen i omklädningsrummen och på så sätt undvika konflikter. Detta är givetvis en dyrbar resurs. Frågan borde istället handla om frivillighet. Den som vill duschar efter idrottslektionen, den som vill byta om på toa gör det.  Den som är rädd för att bli utsatt för glåpord för sin kropp eller sin idrottsliga förmåga slipper det, och den som har behov av att göra sig lustig på någon annans bekostnad har ingen att ge sig på. Den dyrbara, extra vuxenresursen kan säker fylla ett angelägnare behov i skolan.

För visst var det väl nästan i historisk tid som renlighets-och hygienmissionen blomstrade? Men idag, när varenda bostad är försedd med varmt och kallt vatten, dusch och till och med badkar i de flesta fall..? Vem skulle väl drabbas av vanvård eller sjukdom om man inte duschade efter ett idrottspass på skolschemat? Det går ju till exempel alldeles utmärkt att komma till ett lektionspass, genomsvettig efter en fotbollsmatch på lunchrasten utan att någon kräver vare sig ombyte eller dusch.

Nej, avskaffa duschtyranniet och stimulera till rörelse, kroppsmedvetenhet och gemenskap på idrottslektionerna! Tänk vilken plåga det annars skulle kunna bli för dem som bävar för fler idrottslektioner med dusch! Och kanske är det just de elever vi vill nå, de osäkra, de överviktiga…

Programmet ”Kropp & Själ” innehöll också en numera vuxen mans reflektion kring gymnastiklektionerna under sin skoltid:

- Man skulle bedömas som duglig, mindre duglig eller oduglig genom att stå upp och ner, på händer, inför sina kompisar. Vad är det för bra med att kunna stå på händer? Borde inte det vara frivilligt?

Frågan besvarades aldrig i programmet och är inte föremål för närmare utredning här heller!

Intressant rapport från Skolinspektionen. Klicka här!

Döm om min förvåning när hon istället hävdade att lärare i första hand skulle se sig som kunskapsförmedlare till en samling individer ordnade till en klass av obestämd storlek, och där man förutsätter arbetsro, disciplin och studiemotivation som något redan givet. Om det inte är möjligt att få till stånd detta så ”måste någon göra något åt det”.
- Vilka då, till exempel? blir min naturliga fråga.
- Tja, det kan vara skolledningen, elevhälsoteamet, arbetslaget -eller föräldrarna, säger väninnan.
- Men efter alla mina år i skolans värld har jag varit övertygad om att det är läraren själv som i första hand inser att han/hon kan ompröva sina arbetsmetoder, säger jag matt.
Väninnan ler.
- Hur ska man någonsin kunna bedriva en verksamhet i en grupp människor om man inte är införstådd med ledarskap och gruppdynamik? undrar jag vidare. Hur ska man kunna förmedla något överhuvudtaget som förväntas mottas på ett engagerat sätt av dem man arbetar med,  om man inte förstår hur en grupp fungerar? Hur olika individer i en grupp förhåller sig till varandra i sitt lärande?
Repliken blir hängande som ett retoriskt frågetecken i luften.
- Jaa du, säg det, svarar väninnan. Kanske tror man att IT ska kunna ersätta det personliga ledarskapet. Att eleverna ska fängslas och låta sig styras av bildskärmar och teknikens lockelser. Det är väl ok med det, tillägger hon, men hur utvecklar den respekten och toleransen i det sociala rummet på raster och i övrigt?
Jag förstår vad hon menar.
- För egen del går jag i pension nu, säger hon leende. Jag har gjort mitt!

Att få tillträde till en grupp bygger på förmåga att anpassa sig till både uttalade och underförstådda regler. Det gäller både för vuxna och för barn. Hur vet jag som ledare -och då menar jag var och en som leder andra på vilken nivå som helst – att alla verkligen har förstått reglerna? Hur lång tid kan det till exempel ta för det nyanlända barnet från Irak, Somalia eller Afghanistan att förstå det nya sammanhanget för sin skolgång och för inträdet i lekgemenskapen bland de nya kamraterna? Hur lång tid kan det ta för barnets föräldrar som ännu inte kan språket och som nästan inte känner några svenskar att träna språket med? Vilka krav har vi som ledare på att alla barn (och vuxna) ska fungera lika -fast på olika villkor – när vi planerar och genomför verksamhetsmål? Hur pratar vi utifrån ett utanförperspektiv med varandra om det faktum att de vi är satta att leda inte har likställda förutsättningar? Hur genomför vi likabehandlingsplanerna i praktiken?

Det är ingen lätt uppgift att få alla människor att känna sig ”tillhöriga”, men det måste vara en av samhällets viktigaste uppgifter att ta sig an formerna för hur man kan bli uppmärksam på utanförskapet bland våra minsta – de som går i förskola och skola.

Som gammal skolledare är jag övertygad.